Sitter och tänker på min operation.Längtar så sjukt mycket!Anorexian har som sagt förstört mina bröst,speciellt eftersom jag fick anorexia i tidig ålder med.Blev sjuk några veckor/månader innan jag skulle fylla 15.Då växer fortfarande brösten.När jag gick ner till 32 kilo,var brösten helt borta.Verkligen HELT borta.Och efter det har dom aldrig blivit fina!Jag vet flera tjejer som upplever samma sak.För mig är bröst en del av att känna sig kvinnlig.Det handlar inte om att man vill visa upp dom eller få mer uppmärksamhet,utan jag gör bröstoperationen för mig egen skull.Jag tycker inte att stora bröst är något ideal eller något sådant.Jag tycker även små bröst är fina,och att man ska vara nöjd med sina bröst.Mina bröst är inte precis små,utan det är andra faktorer med som gör att jag vill operera mig.När jag gick ner i vikt så fort och så mycket,så försvann både den fina formen på mina bröst samt att dom inte alls är så fasta som dom var innan.

Det är inte så konstigt eftersom jag faktiskt var så otroligt smal.Riktigt läskigt att tänka på det ibland.Att jag som är 170 cm(och var det då me) har vägt 32 kilo. Helt sjukt!Jag kommer ihåg hur alla tittade på mig och jag trodde att det var för att jag var så fet,fast det egentligen var för att jag såg ut som ett skelett.Första gången jag såg dom korten så kunde jag inte riktigt förstå att det var jag,eftersom det stämmer inte ihop med den verkligheten som jag har i min hjärna.Det var så jag tänkte.För i min verklighet så var det där inte jag,och när jag tittade i spegeln så var det ju inte samma person som på korten.Jag såg en fet,ful och totalt värdelös person.Att då se dom korten var och är ibland fortfarande förvirrande.Låter säkert jätte konstigt,men det var som att se en annan person.Jag kommer ihåg att jag frågade min syster om det där verkligen var jag.
Tycker även att det är en overklig kännsla att veta att man har vart så psykiskt sjuk och i så många år.Ingen kan någonsin verkligen förstå hur det är.Under många år i sjukdomen så känns det som att jag har levt som 2 personer.Som anorexian och som mitt riktiga jag.Vissa saker som jag har gjort under en tiden som jag var som sjukast,dom kan ja inte ens minnas.Mina föräldrar,kompisar och syskon har berättat om saker som jag gjort som jag inte kommer ihåg.Det är som att anorexian har gjort dom sakerna,inte jagmen det känns ändå inte verkligt.Och så är det med många saker jag sagt och gjort.Mamma och pappa har berättat om några saker.Som att jag flera gånger har ringt till mamma och sagt att jag ska ta livet av mig.En speciell händelse som jag inte alls mindes först,men efter några år minns mer och mer ifrån är att jag hade ringt till mamma då jag stog vid tågstationen och sagt att jag tänkte hoppa framför tåget.Jag sa att jag inte orkade leva mer och att jag älskade min familj.Pappa åkte från jobbet för att hinna hämta mig och mamma ringde polisen och ambulansen för att dom verkligen trodde jag hade hoppat.
Som sagt,jag minns mer och mer av det nu men inget under dom första åren.Nu minns jag att jag tittade på tågen som åkte förbi och tänkte hur skönt det skulle vara att bara bli fri.Minns även att jag ringde min mamma.Men jag minns inte vad jag mer gjorde eller att min pappa kom dit eller hur jag kom därifrån.Minns inte heller vilken tågstation det var eller något annat från just det ögonblicket.

Har några speciella minnen som jag minns.Som då hela familjen var på lucia konser.För att komma upp till lokalen så var vi tvungna att gå upp för en trappa.Jag försökte men jag orkade inte lyfta mina ben,så min mamma bar mig upp för trappan.Jag älskar ju att sjunga,och när vi satt där inne så sa jag att jag också ville sjunga och att jag säkert aldrig kommer få göra det igen.Då började vi alla gråta och det känndes som livet var över.
Ett annat minne är då det var jätte myckt snö ute och jag var på väg hem.Jag skulle gå upp för en brant skogs backe.Jag snubblande och jag orkade inte resa på mig.Varken mina armar eller ben orkade resa mig.Så jag låg där i snön i flera timmar och bara grät.Jag försökte resa på mig och försökte krypa upp,men det gick inte.Till slut så kom någon och hjälpte mig hem.Efter det hade jag blåmärken över hela kroppen och mina händer,fötter och ben var helt blå för att jag hade frusit så mycket.
Minns även julen då alla i min familj och även jag själv trodde att jag skulle dö.Min familj försökte såklart att tänka posetivt men dom trodde inte jag skulle överleva.Jag önskade inte ens mig något i julklapp för jag tänkte att jag ändå skulle dö,så det var bara onödigt att slösa pengar på mig.Jag fick några saker,som typ pärlor och sånt.Men jag fick alla mina riktiga julklappar efter jul,då jag fick behandling.Fick även så sjukt mycket skuldkännslor för att jag inte hade köppt något fint till dom i min familj.Men dom fick fina saker senare.
Jag har överlevt,även om sjukdomen satt fast i över 6 år.Jag dog inte.Jag är stolt över mig själv att jag klarade det i alla fall och jag fokuserar fortfarande frammåt.

Har jätte många hemska minnen,men aldrig mer.
Men att jag inser hur hemsk och dåligt alla dom här sakerna är,det är något bra i alla fall.
Till er andra med anorexia.Sluta aldrig att kämpa!♥

Jag är tacksam för människor som bryr sig om mig.Speciellt min pojkvän,finns ingen bättre person på hela jorden.
Hihi vilket långt inlägg det blev.Om ni har orkar läsa ända hit så godnatt på er. :)

ÄLSKAR dig mer än allt annat.Du lyser upp min dag.Du är unik och underbar,fins ingen som du!
4 år med dig,och jag vill att det ska bli 57890 år till.Även om vi båda är döda då höhöhö.♥